En liten dispyt i korridoren:

Ester och Vilgot äter. Emir tittar på med stora ögon. Ester har ätit klart och väntar på Vilgots rester. Emir ser sin chans och smyger fram mot Esters tomma matskål. Ester tolererar inte detta utan säger ifrån med all auktoritet som går att uppbringa när man är en sur tax-korsnings-tant! Kaxiga valpen  tycker dock att en tom matskål är värd att kämpa för och svarar upp mot taxen. Vilt slagsmål utbryter (nåja, inte så vilt, både jag och taxens matte avvaktar med ro och anser att Ester får tugga lite på valpen innan vi lägger oss i). Efter lite morrande, skällande och huggande drar sig valpen tillbaka lite för att hämta andan, Ester viker inte från sin tomma matskåls sida... Jag, mitt lilla klantarsle, sträcker fram foten för att peta undan valpen lite och får genast ett gäng sylvassa huggtänder som borrar sig in i min lilla fot. Aj aj aj! Blodsvite uppstår och Emir får utstå en utskällning som heter duga. Hur upprörd man än är så biter man INTE sin matte i foten! Han tycks dock inte ta åt sig särskilt av utskällningen.... Nu värker min fot och jag inser att det var en helt onödig situation som endast uppstod p g a övertrött och hungrig valp, och klantig matte som la sig i på fel sätt... Alltid har man lärt sig nåt! Men oavsett situation så tycker jag fortfarande att man inte får bita sin matte. Morra är väl en sak, man har rätt att säga sin åsikt, men bita är inte ok.