Nu är det bara du och jag, Ghanim. Och Emir. Men ni vet som i Emil? "du och jag Alfred, du och jag". Så nu är det bara du och jag Ghanim, och Emir.

Det känns på samma gång oändligt tomt och som en stor lättnad. Att äntligen ha fattat ett beslut, att stå för det. Att inte längre vela. Och allting är egentligen precis likadant som förut, fast på samma gång helt annorlunda.

Nu ska jag fokusera på mig. Mitt liv, min framtid, vad jag vill och vad jag känner. Jag har en plan, samtidigt som framtiden ligger helt öppen. Singel.

I kväll lyssnar jag på Weeping Willows. Underbart...