I lördags var vi åter på LC-träning. Inte lika lyckad den här gången men ändå ok.
Emir sprang sitt första lopp superbra, han var duktig och även om det inte gick så fort så tyckte jag han skötte sig. Vi dödade trasan på slutet. Han var också snäll och hälsade på flera hundar och människor, vissa tyckte han var lite läskiga men han överlevde.

Ghanim fick springa första loppet med en salukihane som är ca 2 år gammal. Det gick väl sådär. Eller snarare inte bra alls. Ghanim försökte busa eller nåt, iaf var han mer intresserad av den andra hunden än av trasan. Och eftersom den andra hunden var så ung så blev han lite osäker och vågade inte springa efter trasan när Ghanim var på honom. Efter en stund stack han ändå iväg efter trasan och Ghanim kom lugnt travandes fram till mig och la sig på marken. Hmm... kanske inte världens bästa LC-hund jag har...

I Emirs andra lopp såg jag hur han halkade till flera gånger med bakbenen. Han sprang iaf hela loppet men när trasan stannat såg han ynklig ut och la sig ner bredvid trasan. När jag rusade fram för att se hur det var med honom så reste han sig och höll upp sin vänstra framtass. Aj aj!! Han var även lerig på rumpan och man såg att det varit nära att han vurpat rejält. Men han rörde sig bra, ingen hälta vad jag kunde se. En av de andra hundägarna var också veterinär så han kikade också på Emir, men kunde inte se nåt direkt. Jag gick några minuter med Emir och sen fick han lägga sig i bilen med täcke på.

Ghanim fick springa sitt andra lopp själv och det gick bra. Inga konstigheter, han sprang från början till slut men var väl som vanligt sådär lagom uppspelt. Det roligaste med LC är enligt honom att få komma ut och träffa andra hundar och att hälsa på alla roliga människor.

Hemma hos mamma ställde jag Emir i duschen och spolade av all lera. Då kunde jag se ett par små skrapsår, ett på bakbenet och ett på frambenet. Han verkade också öm på sporren på vänster fram och pep till när jag klämde på den. Själva klon verkade dock ganska hel, lite flisig i spetsen men det har den nog varit förut också. 

När vi kom hem till V-ås på söndagen fick Emir en Rimadyl. Då såg jag också att han var svullen över sporren. Han ömmade ganska mycket när man klämde på sporren, men verkade obesvärad och ohalt i övrigt. Han hoppade runt och lekte precis som vanligt, men pep till när han råkade slå i sporren i nånting.

Nu får han äta Rimadyl några dagar och så har jag lindat på ett litet skyddande bandage så att han inte ska slå i sporren när han busar. Det borde bli bra på några dagar tycker jag.